Just One Look Great NonProfits badge  
Subscribe to our free newsletter.

Rädslan för livet och den enkla handlingen, att se inåt, som släcker den

日本語 русский français deutsch english

 

E-bok. (Reviderad och uppdaterades den 20 november, 2014)

By downloading this ebook, you are agreeing to receive emails from us regarding our ebooks and other pertinent information. If you prefer to not receive these types of emails, click on the Change Subscriber Options link at the bottom of every email. This will not affect your subscription to our other newsletters.

Ursprunget till rädslan för livet

Rädslan för livet reser sig automatiskt inom oss. Det sker med största sannolikhet när vi skjuts ut ur moderlivet vid vår födsel. Utan varning vaknar vi upp till en vild rasande storm, som vi senare kommer att kalla upplevelse, känsla, förnimmelse osv. Vårt medvetande drivs ut från sin djupa sömn i moderlivet och in i ett häpnadsväckande utbrott av våldsam och oregelbunden rörelse, smärta, tryck, oljud, bländande ljus och dramatik. Följden av det blir oundvikligen rädsla.

 

Effekterna av rädslan för livet

Allt eftersom tiden går ser vi att vi lyckats överleva det första våldsamma angreppet av rå erfarenhet. Dramat och intensiteten i rädslan för livet börjar sjunka in i bakgrunden. För några av oss drar den sig tillbaka till ett knappt igenkännbart sorl av ångest, oro, missnöjsamhet och misstro mot våra egna liv. Och detta oavbrutna malande blir bakgrunden till alla upplevelser. Det är den gnagande känslan av att livet självt är problemet med att vara människa och att livet självt saknar någon viktig och nödvändig kvalitet som behövs för vårt välbefinnande eller innehåller något som är väldigt fel. Det är känslan av att livet aldrig kan leva upp till vad det utlovar.

För de flesta av oss blir detta sorl av ångest och missnöjsamhet ett fundamentalt och outforskat antagande som formar våra sinnen. Och blir därmed även att forma den utgångspunkt som vi uppfattar våra liv ifrån. Begränsade av den utgångspunkten och vägledda av det antagandet lär vi oss att skapa uppfattningar utifrån tillstånden i våra liv. Och utifrån dessa uppfattningar handlar vi.

Och på grund av det har vi kommit till att tro att lösningen på problemet med att vara människa endast kan finnas genom att söka efter och förstöra det i våra sinnen som är fel, skadliga och hotfulla. Och samtidigt söka efter och hålla fast vid det i våra sinnen som känns rättfärdigt, säkert och tillfredsställande.

Vi lär oss att automatiskt göra motstånd; vi tror att livet i sig är bedrägligt och farligt. Och den här tron skapar ett behov av att hålla vakt och att leta efter hot och medel att bekämpa hoten med.

Vi lär oss att skydda oss och att vara slutna och att vara på vår vakt i våra relationer med andra. Vi vill inte bli lurade av dem eller missa chansen av att bli räddade av dem.

Vi lär oss att tro att den böljande skiftande livskraft, som utgör bakgrunden till våra sinnen, är existentiella och känslomässiga tillstånd som tillhör oss. Vi tror att dessa tillstånd är själva naturen av våra liv eller till och med att vi är dessa tillstånd och vi tappar hoppet.

 

Våra misslyckade försök att hantera rädslan för livet

Vi har en lång historia av misslyckande när det gäller att söka tillfredställelse genom att tillämpa strategier - strategier för att förstå, hålla fast, förstöra och ignorera. Många har kommit att tro att detär dessa uppfattningar och deras efterföljande reaktioner som är problemet, vilket ofta leder till olika övningar och strävanden som är skapade till att framkalla mental tystnad och stillhet. Några har dragit slutsatsen att själva tanken är problemet och att den borde stoppas. Och det finns till och med de som rekommenderar att egot ska kvävas, vilket är det latinska ordet för ”jag”, och som inte är något annat än det namn som jag kallar mig själv.

Alla dessa överlevnadstekniker och strategier - rättfärdigande, motstånd, fastklamrande, likgiltighet, mordlysten aggression osv. - har haft en god anledning att dyka upp och tas i bruk av oss till vårt eget försvar. Det är felaktigt av oss att göra så men det finns en god anledning. Livet kan verka djupt otrovärdigt och hotfullt även om det attraherar oss med falska hopp och löften.

För de flesta av oss är responsen på missnöjet mot livet; en tyst orubblig förnekelse.

 

Att försöka bota sjukdomen genom att behandla symptomen

I evigheter har vi försökt att få ordning på våra liv genom att göra om våra sinnen. Vi försöker att göra sinnet behagligt, kärleksfullt, öppet och hjärtligt hellre än slutet och aggressivt, intelligent hellre än dumt, förnuftigt hellre än oförnuftigt, klart hellre än förvirrat. Men sinnet – dess karaktär, dess styrka, dess svaghet, dess antaganden, dess synpunkter, dess flyktighet, dess känslor och tankar, dess oriktighet och dess riktighet – sinnet är inte problemet. Sinnet är egentligen inte något annat än ett moln av effekter av vilka många är symptom på rädslan för livet. Om vi inte ser det och försöker att söka ett slut på det underliggande missnöjet som förstör våra liv, genom att försöka ändra på effekterna av missnöjet, gör vi inget annat än behandlar symtomen. Och självklart fungerar inget av detta.

Hur skulle det kunna det? Det är inget fel på att söka lindring på symptomen, men det kommer inte att bota sjukdomen.

Jag tror att det är nyttigt att tänka på rädslan för livet som en sjukdom. Det är en åkomma som drabbade oss utan varning vid vår födsel. Den har överhuvudtaget inget att göra med vårt väsens natur, klarheten i vårt medvetande, vår rättfärdighet, vår villighet, våra uppfattningar och tro, vår värdighet och vår värdelöshet. Vi hade inget att säga till om, och inget hade kunnat göras för att förhindra dess uppkomst. Dess effekter strålar ut genom livet – reser sig i det förflutna, förstör nuet och projicerar sig självt in i framtiden.

Och trots alla våra bästa ansträngningar att utrota sjukdomen genom att angripa dess symptom, trots hängivenheten och engagemanget hos helgonen, trots briljansen och insikten som finns i visdomslärorna, trots uppkomsten av kapitalismen med medföljande välstånd, och trots utbildning, och trots tillräckligt med tid för oss själva att undersöka dessa angelägenheter, har vi misslyckats. Vi har heller inte lyckats särskilt bra med att lindra symptomen bortom vår självförnekande impuls att bli bedövade med en rad olika medel. Sanningen är att den stora majoriteten av oss lever och dör i ett tillstånd av elände och en neurotisk alienation från våra egna liv. Förutom med avbrott av stunder av passion och förtvivlan som endast tystnar vid döden.

Det är inte förvånande att vi misslyckats. Vi har hela tiden handlat utifrån en osedd och falsk tro, tron att livet självt är problemet med livet. Det krävs inte upplysning för att se att det inte är mycket hopp i att finna ett tryggt hem i livet, när vi nu simmar i en flod av pessimism och förtvivlan som strömmar från just den tron.

 

Vi kan göra något åt rädslan för livet

Men det måste finnas något vi kan göra. Helt klart finns det några av oss, inte många, men några, som verkar ha funnit frid och frihet i livet. Buddha, till exempel, och många andra finns att finna i olika tider och traditioner. Och var och en av dem verkar ha uppnått en djupgående försoning och uppfyllelse i det mänskliga livet. Och även om de har varit väldigt framgångsrika med att inom oss väcka en känsla av vad de såg, har de haft lite framgång med att förse oss med något verkligt användbart råd, om vad vi kan göra som gör det möjligt för oss att själva se vad de såg.

Jag vill föreslå någonting till dig som du själv kan göra och som fungerar. Jag vet att det fungerar därför att det fungerade för mig. Och det fungerade för Carla, min fru, och det har fungerat för ett växande antal människor runt om i världen. Människor som verkligen har försökt att göra det jag ber om.

Jag har en teori om varför det fungerar, men min övertygelse om att det fungerar kommer från egen erfarenhet och inte genom en teoretisk förståelse. Och varför det fungerar har helt enkelt inte med saken at göra. Så här kommer den, den enkla handlingen, att se inåt, som får rädslan för livet att slockna.

 

Om du med hela ditt hjärta vill försöka att ta din uppmärksamhets stråle till direkt kontakt med verkligheten av din natur så kommer rädslan för livet att slockna. Den rädsla som är den grundläggande orsaken till allt mänskligt lidande. Jag kallar denna handling att se på dig själv. Om du bara vill försöka att se på dig själv kommer sjukdomen att försvinna. Och med den försvinner uppfattningen om ditt liv som ett problem som behöver lösas, ett hot som ska förstöras eller att det i livet finns en gömd skatt som innehåller fullkomlighet och tillfredställelse. Så enkelt är det.

 

Steg 1: Lär att med viljan flytta uppmärksamhetens stråle

Till att börja med, slappna av en stund och notera det uppenbara faktum att du har möjligheten att flytta din uppmärksamhet med viljan.

Medans du läser det här, flytta din uppmärksamhet från texten en stund och rikta den i stället till känslan av din andning. Notera känslan av din mage och bröst, hur de drar sig samman och hur de expanderar. Och för sedan uppmärksamheten tillbaka till texten. Gör det ett par gånger så du blir bekant med vad jag menar när jag säger ”flytta uppmärksamhetens stråle med vilja”. Denna handling som du just gjorde är allt vad som krävs för klara av det som jag ber er att göra. Ju mer du övar denna handling, desto mer bekant blir du med hur det känns att göra det. Och ju mer bekant du blir med känslan av det, ju skickligare och mer direkt kommer du att bli i dina försök att flytta din uppmärksamhets stråle, dit där den behöver riktas.

 

Steg 2: Rikta strålen av din uppmärksamhet inåt

Använd den färdigheten till att verkligen rikta strålen i din uppmärksamhet inåt, i ett försök att skapa en direkt kontakt med verkligheten av din natur. Med vilket jag menar dig, helt enkelt bara dig. Du vet vad du är och du kommer med all säkerhet att känna igen dig själv när du ser dig själv på detta sätt. Det är verkligen så enkelt. Repetera det så ofta som det faller dig in att göra det.

Det finns inget steg 3.

 

Lyssna på inspelningar med dessa instruktioner.

Lyssna på rapporter från personer från hela världen som har sett sig själva.

 

Några tips om vart du kan se med din inre blick

Handlingen av att se inåt är kanske enkel, men att verkligen göra det kan verka allt annat än enkelt. Men tänk på; känslan av dig är det enda som alltid är här. Allt annat – tankar, tro, förståelse, saker som ses, hörs och känns, känslor, smärta och njutning – allt annat kommer och går. Så att se efter dig innebär endast att se efter det som alltid är här. Allt som nyligen har uppstått, oavsett hur vackert det än är, kan inte vara du. Och likaså kan inte det som har varit här och gett sig av, även om det återvänder, vara du.

Dessutom, är du det klara och orörliga fält i vilket allt annat kommer och går. Du har inget att tillföra eller ta ifrån dig själv och därför är du helt ointressant för sinnets öga. Sinnets öga som har som endaste uppgift att vara vaksam, hålla utkik efter saker att hålla fast vid, saker att förkasta och förstöra och saker som är ofarliga. Allt detta sker i en ständig rörelse i denna fantastiska och fascinerande parad av fenomen.

Rädslan för livet är som en slags autoimmun sjukdom. Dess enda funktion, hur galet det än låter, är att hålla dig skyddad från ditt eget liv. Och det uppdraget kräver oavbruten uppmärksamhet på inkommande fenomen. Och på grund av det så är dess naturliga orientering alltid utåt. Du, är i stället helt och hållet inåt. Mer om det nedan.

Här är några förslag som för några har visat sig vara till hjälp i:

  • Försök att minnas en händelse i din tidiga barndom. Det behöver inte vara något viktigt eller speciellt: att ha varit i ett rum med vuxna, att ha lämna en biograf, att ha sett ut genom ett fönster, vilket minne som helst duger, så länge du inom dig kan väcka känslan av det. Och nu, bara för en sekund, se om du kan minnas hur det kändes att vara du då. Inte vad händelsen kändes som, utan hur det kändes att vara dig. Du kanske får en förnimmelse av det, och om du får det, vill du säkerligen känna igen att det exakt är känslan av dig nu;
  • Notera att du är säker på din egen existens på ett sätt som du inte är säker på något annat i världen. Se på den säkerheten, för den säkerheten är bara ett annat namn för dig;
  • Se vad som alltid är här, vad som aldrig rör sig, eller ändras, eller kommer och går. Allt annat i universum är i rörelse. Allting rör sig förutom du;
  • Se efter personlighetskänslan av dig. Inget i universum känns som en person förutom du;
  • Se att det inte finns något inåt förutom du. Många upplevelser tros vara inuti, men är det inte. Känslor, tankar, visioner, drömmar, begär, motvilja, smärta, njutning, upplevelser av alla sorter som uppstår i ditt sinne är utanför dig. Och när du tar del i dem ser du utåt – oavsett hur invändigt det känns. Det är inte det att det är fel med att se utåt, det kanske till och med är den största syssla vi har i livet som människor. Det är bara det, att om du försöker att se på dig själv, så är inte utåt den riktning du kan se dig själv. Om du kan förstå den skillnaden, kan du finna din väg hem genom att använda yttre fenomen till att rikta din uppmärksamhet i rätt riktning. När uppmärksamheten verkligen vänds inåt, är det att se direkt på dig, och ingenting annat.

 

Förmodligen finns det fler liknande tips från dem som har färdats denna väg. Men de är, som man säger, endast fingrar som pekar mot månen och månen de pekar på är endast dig. I slutändan måste du göra detta själv. Det är trots allt dig som du försöker röra med strålen av din uppmärksamhet. Och ingen kan möjligen känna känslan av dig, förutom du.

 

Din attityd och dina förväntningar är obetydliga

Inse att det kan bli så att du aldrig får en riktig, igenkännbar upplevelse som bekräftar att du lyckats. För som jag sa så är du inte särskilt intressant för sinnets öga och kontakten med verkligheten av din natur kommer att vara så flyktig – en tiondels sekund eller mindre – så du kanske inte uppfattar att det har skett. Men här är den goda nyheten: det spelar ingen roll. Utifrån den gemensamma upplevelsen hos många fram tills nu, verkar det klart att ett uppriktigt försök inte kan misslyckas, även hur stark känslan av misslyckande än kan vara. Trots allt så gör vi inte detta för att försöka ta reda på vilka vi är, eller för att förstå vad vi är, eller för att förvandlas till vår sanna natur och bli det vi är, eller något sådant. Den enda anledningen till varför vi gör det här, är för att bota sjukdomen som är rädslan för livet genom att rikta blicken inåt som medicin.

Denna handling fordrar endast en sak: intentionen att vända uppmärksamheten inåt för att försöka få en direkt upplevelse av verkligheten av din natur. Det spelar ingen roll om intentionen dyker upp och möts med avsmak, rädsla eller avvisande. Om intentionen till att se sig själv uppstår, kommer du att vända blicken inåt och då är slutet säkert.

En annan intressant aspekt av intentionen till detta är att varken din attityd eller dina förväntningar verkar ha några effekter på slutresultatet. Intentionen att se på dig själv kan bli väckt av vilken anledning som helst. Kanske bestämmer du dig för att se på dig själv för att bli lycklig, kanske vill du rädda världen, eller du vill bli fri från smärta. Eller så känner du att du inte är 100% övertygad om denna metod och undrar därför om det fungerar. Inget av det betyder något. Det enda som betyder något är tillfällena när du tittar. Att se inåt gör jobbet oavsett vad du tycker om det eller vad du förväntar dig av det.

Att se inåt är inte på något sätt ett slut i sig själv, det är endast sättet att bli fri från denna sjukdom. När dess arbete är klart känner jag på mig att du vill finna dig själv så fullt engagerad i livet att du kommer ha svårt att minnas vad alla bekymmer handlade om och som gjorde att du överhuvudtaget började med att se inåt.

 

Vägen till tillfrisknande är obestämd men din framgång är garanterad

Vägen till tillfrisknande från rädslan-för-livet sjukdomen är oförutsägbar. För somliga klarnar det upp ganska enkelt, med lite inre plågor; men för andra kan vägen till tillfrisknande vara rätt så smärtsam och utdragen. Mitt eget tillfrisknande var ganska otrevligt. Det tog ca ett år innan jag märkte att febern av missnöjsamhet hade lagt sig. Och det tog ytterligare fem år innan jag började lägga märke till hur totalt annorlunda och lätt min relation till livet redan hade blivit. Och totalt tolv år innan jag kunde prata klart om vad jag hade funnit.

Så hur lång tid det vill ta för dig och hur svårt det kommer att verka för dig är osäkert. Men om du bara vill se inåt, så är slutet säkert. Du kommer bli av med känslan av att livet är ute efter dig och känslan av att du är fången här. Och du vill bli av med det upplevda behovet att skydda dig själv från tankarna, känslorna, åsikterna, förnimmelserna och allt annat som kommer och går inom dig och som utgör ditt egentliga, alltid skiftande liv. Du kommer att märka att allt som rör sig inom dig är djupt intressant på ett sätt som du aldrig kunnat föreställa dig när ditt liv var fyllt av rädsla.

Till slut kommer du att finna dig själv fullt förenad med ditt liv – som du alltid har varit. Men nu är du förtjust och intresserad, engagerad i, upplivad och närd av hur livet verkligen utvecklar sig. Med klarhet kommer du att se att ditt liv är fulländningen och tillfredställelsen du har sökt på annat håll. Du kommer att bli frisk. 

Översatt från engelska av Niklas Lindström.

Reviderad och uppdaterades den 20 november, 2014.

E-bok.